varför vi människor nästan alltid måste försköna sanningen. Vad är det som är så lockande med att inte tala sanning? Är det känslan av att ha något hemligt som den andra inte vet om, är det känslan av att kanske bli tagen på bar gärning eller vad är det som gör att vi människor måste dra till med en eller annan vit lögn då och då?

Jag är en person som verkligen hatar när någon ljuger. Speciellt när man ljuger en rätt upp i ansiktet och tror att man kan komma undan med det. Det pekar mot att den som ljuger försöker dumförklara mig. Jag tycker att folk ska säga det de tycker och stå för det. Vi har tillräckligt många som fjäskar så att det räcker och blir över här i världen.

Hur hade världen sett ut om alla sa sanningen?

Okej, det hade svidit i de flesta att få höra hur dumma de är, ta t.ex. George W Bush, Hur ont hade det inte gjort om någon gick fram till honom och sa att han är den mest inkompetenta person som finns och med den makt han har är det rent av skrämmande att han får löpa fritt som han gör. Men bara så ni vet så är han inte den enda hönshjärna som amerikanerna lyckats ha på hög post. Många kommer säkert inte ihåg Dan Quayle, vice presidenten under George den äldre Bush. Han lyckades med att producera mer idiot sägningar under hans tid som vice president än någon annan med så stor makt. En av mina favoriter är:

"Bankförluster orsakas av att insättarna inte sätter in tillräckligt mycket pengar för att täcka förluster som uppstått på grund av misskötsel" Dan Quayle

En mening som är mer än aktuell med hänsyn till den aktuella finanskrisen. 

Så, vad tycker ni? ska man säga sanningen och intet annat än sanningen?


Jag för min del tycker att man ska vara ärlig men med modifikation. Alltså säga som det är men utlämna information som mottagaren inte kan hantera. 

  En bild säger mer än tusen ord





Jag avslutar dagens inlägg med följande:

"Vi föds med sunt förnuft- våra öden bestämmer hur vi använder oss av  den"