är inte världens lättaste uppgift. Man ska vara stöttande, uppmuntrande, tåla humörsvängningar, projektledare, kompanjon, bästa vän, kurator, ja, man kan gå på ochfylla listan hur långt som helst. Så varför uppskattas inte kvinnans engagemang?

Varför finns det barn som inte ringer eller besöker sina mammor?


Det som fick mig att tänka på detta just idag (brukar faktiskt tänka på det då och då) var när min son som är i tonåren tjafsade med mig om olika, banala saker självklart, och min yngsta dotter vände sig till sin bror och sa:
"Sluta, hon gav dig liv!"!!!!!!!!!!?????+

Det fick mig verkligen att stanna upp och tänka till ordentligt. Det är faktiskt sant. Och då undrar jag hur det kan finnas barn som inte tar hand om sina föräldrar och då speciellt mamma. Hur kan man vara en god förebild för sina egna barn när man själv inte tar hand om sin mamma?

Hur länge sedan var det jag var och hälsade på min mamma? Jag ringer henne varje dag faktiskt och jag försöker besöka henne eller ser till att hon kommer över till oss i alla fall var tionde dag. Så varför fick jag dåligt samvete när jag tänkte på att jag inte träffat min mamma sedan förra söndagen?

Jag skjuter upp och skyller på allt runt omkring när jag inte hinner träffa min mamma så mina värsta farhågor är att jag inte hinner träffa henne flera veckor i följd och så händer det henne något. Jag kommr nog aldrig komma över det.

Det bottnar nog i att jag har råkat ut för något liknande tidigare i mitt liv. Jag fick mitt mellersta barn 1999 och i samma vecka blev min far intagen akut till sjukhuset och jag fick inget veta. När jag märkte att besöken från mina syskon och andra släktingar uteblev uppdagades sanningen och jag fick gå och träffa min pappa som hastigast, nyförlöst och allt. Vi var inlagda på samma sjukhus då. Det blev ett snabbt besök eftersom jag fortfarande var svag efter förlossningen, men min man fick lova mig att jag skulle få träffa min pappa när jag blev utskriven och det blev bestämt så. Dagen kom då jag skulle bli utskriven och jag skulle få gå och träffa min far en längre stund, då gör sjukhuset fel och helt plötsligt upptäcker de att min dotter är för gul och hon kan ha gulsot, så vi blir kvar på sjukhuset nästan hela dagen för att de först ville ha henne under gula lampan och sedan väntade vi i timmar för att någon läkare ska kunna skriva ut oss. Klockan hinner blir mycket och jag är helt slut, utan mat och utan vila, det enda vi gjorde den dagen var att vänta och vänta på sjukhusets personal. Vi blir i alla fall inte utskrivna förrän vid 18.30 den dagen och jag säger till min man att jag vill träffa min pappa. Min man säger att det är sent och han lovar mig att jag kan komma dagen därpå själv och det viktigaste då var att vi skulle få hem vår dotter och vår son, som var fem år då, var också jättetrött och ville gå hem. Efter mycket övervägande höll jag med och tyckte att vi var alla trötta och måste få vila för att orka mer. Sagt och gjort, vi beslutar att jag skulle ta bilen själv och hälsa på min far dagen efter för att kunna vara med min pappa och så slapp barnen bli trötta.

Min pappa gick bort den natten......


Jag har ångrat det ända sedan den dagen och min farhåga att inte spendera tillräckligt mycket tid med min mamma bottnar såklart i den dagen, det vet jag, jag behöver ingen terapeut som säger det.

Så mitt råd till er alla som inte har tid med er mamma eller som har bråkat med sina föräldrar av ett eller annat skäl:

Sluta fred nu innan det är för sent. Ni kommer att ångra er en dag och då kan det vara för sent. Träffa och umgås med era föräldrar så ofta ni kan för det kommer att komma en dag då ni säger:

"Tänk om..."

Jag önskar att ingen behöver gå igenom det jag gick då och det jag fortfarande går igenom på grund av den dagen. Sluta upp med att vara stolta och tro att allt löser sig av sig självt. Svälj stoltheten och sluta fred innan det är för sent, innan ni behöver tänka: "TÄNK OM.............."