Har bland annat haft lite släkt träffar och styrelsemöten, därav bristen på inlägg., SORRY :(

För att kompensera det vill jag ta upp ett ämne som har varit på tapeten lite i alla fall i de sällskap jag har varit hos.

Att inte bjuda med vissa personer till en del tillställningar för att man anser att de inte är välkomna är väl ok om man står
för det, men att inte bjuda med dem och skylla på idiotiska förklaringar håller inte i längden. Ta till exempel en av tillställningarna jag var på i helgen, ett barnkalas men ändå en mini-släktträff. Och att inte bjuda en nära säkting med förklaringen till att hon inte har småbarn, för det är ju trots allt ett barnkalas, är väl kanske också ok. Men att sedan bjuda in någon annan som har likvärdig släktstatus till barnet och som inte heller har egna småbarn visar ju klart och tydligt att här har man separerat och särbehandlat släktingar med klara och tydliga signaler.

Varför kan man inte stå för sina åsikter om man nu tycker att man har handlat rätt?

Kan det vara så att man helt enkelt vet, innerst inne, att man handlar fel och vägrar erkänna detta?

Varför finns det människor som inte bryr sig om vett och etikett utan bara reagerar när någon felar mot dem  och aldrig ser de fel de gör mot andra människor? Jag har en del personer runt omrking mig som tyvärr har gjort en sport av att ljuga, gång på gång och till slut så slutar man självklart att tro på dem. Förstår inte dessa inkompetenta personerna att man förlorar förtroendet och lusten att tillbringa tid med dem?

Dagens ordspråk:

"What goes around, comes around"
("Som man bäddar får man ligga")




Jag är en väldigt rättfram person och vill verkligen att alla ska säga vad de tycker. Visst det kan såra en ibland men i längden tror jag att alla vinner på att sluta hyckla och börja vara rättframma, men på ett diplomatiskt sätt såklart ;)

Vad tycker ni?
Ska man vara ärlig eller ska man ljuga och säga det folk vill höra?


Kramar till er och sköt om er :)